Gnäll
Ibland är det svårt att hitta den där godbitarna i livet. Ibland är man bara för gnällig. Inne i en sådan period just nu. Har ont överallt - tycker att krämporna bara ramlade över mig när jag fyllde 60, som en extra present/bonus eller vad man ska säga. Gör det inte ont här så gör det ont där och då tenderar jag till att bli outhärdligt gnällig. Orkar knappt med mig själv. Och det blir ju inte bättre av att fokusera på eländet precis. Ibland får man bara försöka ta sig själv i kragen och verkligen istället fokusera på allt bra man har omkring sig. Har en sambo som alltid vill mitt bästa och som verkligen skämmer bort mig, har barn och barnbarn som jag älskar och som älskar mig tillbaka, syskon som står mig nära, goa vänner, jag har tak över huvudet och mat i magen och kylen, har råd att göra små resor och unna mig saker - så vad håller jag på med egentligen?
Tror att jag helt enkelt är rädd för att det plötsligt ska ta slut. Det här mysiga livet. Vill ju vara med länge, länge. Men varje gång jag får ont någonstans så tänker jag "Har jag fått någon obotlig sjukdom? Ska jag dö nu?". Hypokondrisk? Javisst! Men ju äldre man blir ju större risk att man drar på sig nåt som leder bort s a s. En kompis sa när min man fyllde 50 - "Välkommen till döhalvan" - och han har ju rätt. Man är ju stadd i utförsbacke och man kan inte bromsa. Det skrämmer skiten ur mig. Jag hoppas när min dag kommer att jag är färdig med livet, att det känns ok att lämna det, att jag är klar liksom. Men inte än! En annan kompis sa - "Man ska spralla så länge man kan!" - och hon har ju också rätt. Ska tänka på det....
